Detta uttalande från Juridikfrontens verkställande utskott utvecklar endast utskottets synsätt och behöver ej vara representativt för medlemmarna i övrigt.
I förslaget till stadgar för Juridikfronten stod att föreningen skulle ”tillse att rättsliga processer inleds och drivs mot företrädare för nationalistiska och högerpopulistiska partier och organisationer, i syfte att belysa och motverka dessas brottsliga och eljest klandervärda gärningar”. Vid Juridikfrontens första föreningsstämma, i januari 2011, tillades ”legitima” före ”rättsliga processer” i de föreslagna stadgarna, för att ingen skulle inbilla sig att föreningen skulle använda lagen för att trakassera enskilda genom grundlösa anmälningar eller stämningsansökningar. Förutom det nu nämnda får föreningen ”ägna sig åt annan opinionsbildande verksamhet relaterad till högerpopulism och ärekränkningsbrott”. Styrelsen har utvecklat syftet genom ett uttalande här, om motverkande av näthat.
Juridikfronten har alltså inte till syfte att föra någon generell yttrandefrihetsrelaterad diskussion. Föreningen är inte heller ett språkrör för någon som helst sida i frågor om mångkultur eller invandring – frågor vi överhuvudtaget inte ägnar oss åt. De uppmaningar vi stundom får från ”nationella”, att ”ta debatten” istället för att söka kväsa ”det fria ordet”, är således missriktade. En diskussion om huruvida ett uttalande är brottsligt eller inte, förs sannolikt bäst i domstolarna. Att mörkermän antar en position som gynnar deras politiska verksamhet, och därefter ”finner” allehanda argument som stödjer positionen, innebär dessutom att en eventuell debatt inte kan vinnas – ty hur vinner man en debatt mot någon som redan före debatten bestämt sig för vad vederbörande ska tycka när debatten är över (t.ex. att hot mot vissa folkgrupper skall få spridas)?
Vad betyder då ”legitima rättsliga processer” i Juridikfrontens stadgar? Med ”rättsliga processer” avses i sammanhanget rimligen varje förfarande med koppling till juridik, där en enskild kan åläggas en sanktion; ett webbhotells granskning av huruvida en viss webbplats bryter mot webbhotellets regler, är också ett slags rättslig process. I verkställande utskottet tolkar vi ordet ”legitima” som en syftning på juridisk legitimitet. Härvidlag utgår vi strikt rättspositivistiskt från den gällande rätten: vilket är innehållet i svensk gällande rätt? Vi gör inga politiska eller moraliska överväganden (andra än de som framgår av vårt syfte, som begränsar den krets av personer föreningen inriktar sig på). Om vi påträffar ett agerande som förefaller kunna vara brottsligt, utreder vi således endast huruvida agerandet enligt gällande rätt torde kunna anses vara straffbart. Vi utreder inte huruvida gärningen i ”den bästa av världar” borde vara brottslig. Något sådant låter sig knappast med lätthet göras. Lagstiftare och rättsskipare sätter gränserna för yttrandefriheten i landet; Juridikfronten respekterar endast dessa gränser. Den mer objektiva, rättsvetenskapliga frågan ”Vad skulle en åklagare/domstol tycka?” är, enligt vår mening, mer relevant än subjektivt tycke och smak. I likhet med domare och åklagare behöver vi inte ens tycka om de lagar vi tillämpar.
I ordet ”legitima” ligger även, att vi inte vidtar några åtgärder om de åtgärder vi hade kunnat vidta skulle vara fruktlösa. Vi väcker inte talan mot några mörkermän mot bättre vetande. Vi anmäler, givetvis, inte till myndigheterna några ageranden vi vet inte kan anses vara straffbara eller leda till andra rättsliga påföljder. Vi polis-/JK-anmäler inte ageranden som inträffat utomlands, eller uppenbart preskriberade brott. I och med åtalsprövningsregeln vid förtalsbrott, råder vi inte enskilda att anmäla förtal till polisen, i normalfallet. Då och då anser nazister och dylika mörkermän att vi själva borde stå för de kostnader våra anmälningar skapar för det allmänna genom de rättegångar som inleds, eftersom dessa, enligt mörkermännen, är ”onödiga”. Vi anser dock att det är upp till lagstiftaren och de rättsvårdande myndigheterna, och inte upp till oss, att bedöma huruvida en rättegång eller annan utredningsåtgärd är ”onödig” eller ”nödvändig”. Om Justitiekanslern anser att en förundersökning bör inledas på grund av en anmälan vi gjort, menar vi således att anmälan helt klart inte kan ha varit annat än legitim (och även om förundersökning inte inleds kan det ha varit legitimt att få frågan om brott prövad).
Dessutom vill vi slutligen fråga de mörkermän som, när det gäller deras egna åsikter, gärna påstår sig vara yttrandefrihetens tillskyndare: Varför får det inte kosta att genom domstolar och andra myndigheter få prövat var yttrandefrihetens gränser går? Gynnar det inte även er (förmodligen mer än oss) att veta detta och få till stånd en diskussion om dessa gränser, grundad på enskilda fall?