Avsnitt: Juridikfrontens perspektiv

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett särskilt stort skydd till vissa medier såsom tidningar men även i viss mån webbplatser. Databaser med journalistiskt innehåll är ett exempel. Detta skydd förutsätter dock en ansvarig utgivare och i många fall utgivningsbevis. Den person som följaktligen ensamt ansvarar för innehållet i databasen är också den som kan ställas till svars för yttrandefrihetsbrott; hets mot folkgrupp, förtal, uppvigling med mera.

Via internet kan brottsliga uttalanden nå avsevärt fler och erhålla en mer långvarig exponering än om materialet i fråga hade publicerats i, låt säga en bok eller tidning. Detta ställer regleringen av yttrandefrihetsbrott inför nya utmaningar. I fråga om YGL-skyddade webbplatser blir utgivaransvaret ett centralt spörsmål. Vem svarar för publicerat material om den ansvarige utgivaren byts ut? Är det den som fattade beslutet om publicering eller den som för närvarande innehar utgivaransvaret?

I fredags (2013-11-07) meddelande Högsta domstolen (HD) beslut i mål Ö 3507-12 rörande just detta. HD slog fast att en ansvarig utgivare även står till svars för sådant som publicerats före dennes tillträde, givet att det fortsatt finns tillgängliga för allmänheten. Denna slutsats grundar sig på en tolkning av bestämmelsen i 4:3 YGL, att den ansvarige utgivaren för en webbplats ensam har befogenhet att förutom över nytt innehåll bestämma över sådant som tillförts under dennes företrädare. Det finns givetvis problem med denna ordning. Men alternativet vore att belasta en tidigare ansvarig utgivare som inte längre har rätt att påverka materialet och hur länge det kvarstår i databasen.

HD:s beslut är i sig inte särskilt kontroversiellt. Det är däremot värt att lägga ett öga på det tillägg som tillfogats beslutet av justitierådet Göran Lambertz. Han anför att den nuvarande ordningen är ”mindre lämplig, bl.a. därför att ensamansvaret urholkas till ett formellt ansvar”, vilket inte är fel i sak. Den ansvarige utgivaren ”ärver” material som hen inte publicerat och ansvaret utövas i dessa fall genom rätten radera befintligt, misshagligt material till skillnad från att ta ställning inför en publicering. Mot bakgrund av denna ståndpunkt föreslår Lambertz en grundlagsändring till förmån för en preskriptionstid om sex månader liknande preskriptionsfristen för tidningar.

Förutom det uppenbart märkliga i denna förtäckta lobbying, som inte tillför lagtolkningen ett dyft, så är Lambertz förslag problematiskt. Det skulle medföra att brottsligt material, inte minst sådant som utgör grova fall av hets mot folkgrupp, förtal och dylikt, skulle kunna distribueras straffritt på internet efter att en kortare tid förflutit. Sex månader torde sällan vara tillräckligt för att JK ska hinna väcka åtal i fråga om yttrandefrihetsbrott. Det tog till exempel JK mer än ett år från beslut om förundersökning till åtal i ett antal fall av hets mot folkgrupp på en välkänd högerextrem webbplats (se JK:s beslut d. 2009-10-27 i ärendena 7165-07-30, 3828-08-31, 2860-09-31). Ett konkret exempel på följdverkningarna av en preskriptionstid på sex månader är att grova antisemitiska låtar, om att judar ska mördas, upplagda på en viss YGL-skyddad nazistisk webbutik skulle kunna spridas fritt utan rättslig prövning eftersom själva tillgängliggörandet började för mer än sex månader sedan.

Det är viktigt att dra sig till minnes de historiska oförätter som grundat sig i spridandet av hat- och våldsuppmaningar mot olika folkgrupper och behovet att av det skälet i viss mån inskränka möjligheterna för våldsbejakande element att sprida uttalanden och uppmaningar som försätter människor i fara på grund av sin härkomst, sexuella läggning eller religiösa hemvist. Lambertz förslag skulle tyvärr medföra en frizon som i hög utsträckning gynnar högerextrema på nätet. Möjligheten att lagföra förtal skulle dessutom efter sex månader begränsas till enskilt åtal.

I Sverige är yttrandefriheten generös och i allt väsentligt oinskränkt. Parallellt med den omfattande yttrandefriheten fordrar en demokratisk samhällsordning att det finns effektiva rättsliga instrument för att hantera yttrandefrihetsbrotten, som utgör ett hot mot det fria samhället och dess medborgare. Dessa djupt klandervärda gärningar blir inte mindre straffvärda enbart för att ett halvår förflutit, snarare tvärtom.