Bestämmelsen om straffansvar för hets mot folkgrupp tillfördes den svenska strafflagstiftningen efter andra världskriget för att, av uppenbara skäl, uppställa en spärr för den typ av raspropaganda som underblåste de stämningar som låg till grund för förintelsen och förföljelsen av minoritetsgrupper i Europa. Kraven för straffansvar ställdes redan då högt och lagstiftaren underströk noggrant att det måste finnas ett tydligt avgränsat och legitimt skyddsintresse (prop. 1948:80 s. 195). Det betonades att kraven för straffansvarets inträdande måste vara högt ställda, för att undvika godtyckliga och omotiverade inskränkningar av yttrandefriheten (a. prop. s 197). Lagen omfattar därför enbart flagranta former av hets; missaktning och hot som inte bäst tillrättaläggs i en fri och öppen debatt (se bl.a. prop. 2001/02:59 s. 35 f.).
Under 90-talets våg av offentlig nynazistisk aktivitet utvecklades en hel del rättspraxis på området, där det bland annat fastslogs att spridandet av symboler som hyllar nationalsocialismen och tredje riket innebär är straffbart såsom hets mot folkgrupp. Detta ligger helt i linje med straffbudets ordalydelse.
En sådan rättstillämpning innebär inte att vissa symbolerna i sig är straffbelagda, utan att sammanhanget i vilket de sprids måste beaktas noggrant. Att nynazister tågar med hakkorsfanor konstituerar så klart straffansvar för hets mot folkgrupp. Men att en antinazist deltar i en demonstration iförd en t-shirt med ett överkryssat hakkors som motiv, är givetvis inte kriminellt. Detsamma gäller en svastika på en hinduisk staty, exempelvis. Just denna skillnad mellan liknande symbolers olika betydelse beroende på sammanhanget torde höra till en av de enklaste delarna av bedömningen av hets mot folkgrupp. Det räcker med att läsa straffbudet i 16 kap. 8 § brottsbalken innantill.
Tyvärr verkar det som om det finns påtagliga brister i åtminstone två polisdistrikt, vad gäller förmågan att bedöma brottet hets mot folkgrupp. Under en manifestation mot Jimmie Åkesson i Örebro, inför valet till Europaparlamentet, beslagtogs en banderoll med texten ”Inga fascister på våra gator” och personen som hade den delgavs misstanke för hets mot folkgrupp. Fascister faller inte under det i lagen angivna begreppet folkgrupp.
En liknande händelse tilldrog sig under en annan manifestation mot Sverigedemokraterna, i Arvidsjaur, där två tonårspojkar blev ålagda av en polisman att censurera sitt plakat med en av pojkarna målad bild av en blåsippa (SD:s partisymbol) med ett rotsystem format som en svastika (SD:s rötter i den nynazistiska rörelsen). Givetvis är varken ”inga fascister på våra gator” eller en bild som skildrar SD:s rötter i nazismen straffbart. Förmåga till en såpass elementär bedömning är det minsta man kan begära av ordningsmakten.
En korrekt tillämpning, av straffbudet i 16 kap. 8 § brottsbalken, är av yttersta vikt för att vidmakthålla lagstiftningens legitimitet och polisens förtroende.