Som reaktion på Thomas Mattssons blogginlägg: Juridikfronten tycker gott att tingsrätterna kunde ha anställt någon att sitta och skriva av domarna för hand, och lämna ut dem i avskrift, så skulle det åtminstone bromsa upp det massförtal som företas av Lexbase.
Expressens chefredaktör tillika ansvarige utgivare, Thomas Mattsson, orerar i dagarna om Lexbase och tillbakavisar den kritik som består i att verksamheten, av många jurister, tycks kvalificera som ett organiserat massförtal. Mattsson tycks i sin blogg ge stöd åt Lexbase-grundarna, vilka i ett desperat försök att legitimera sin verksamhet åberopar offentlighetsprincipen, som vore den avsedd att möjliggöra näringsverksamhet grundad på brott, till skada för åtskilliga tusen människor. Lexbase verksamhet kan mycket väl vara en massbrottslighet som upphovsmännen dessutom tjänar pengar på. De rättsliga instrument som står till buds för målsägande och eljest utsatta är emellertid tandlösa. Lexbase har en ansvarig utgivare och skyddas därmed särskilt via databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Efter den första lanseringen startade Lexbase igen efter att (förmodligen medvetet) ha feltolkat ett JK-beslut som, till skillnad mot vad förtalsentreprenörerna hävdar, INTE tar ställning till lagligheten i verksamheten. Tröskeln för juridisk prövning har dessutom höjts kraftigt med den rejäla avgiftshöjning till de allmänna domstolarna, som Juridikfronten kritiserat tidigare.
På sin blogg skriver Thomas Mattson följande:
För att JK ska agera krävs ”påkallat från allmän synpunkt”, och varje fall ska prövas för sig. Det är svårt att se att den som tillgängliggör allmänna och offentliga handlingar till medborgarna ska kvalificera sig för vad som vore ett av JK:s exceptionellt få åtal mot ansvariga utgivare.
Juridikfronten undrar då: Vad spelar det för roll för åtalsfrågan att det rör sig om allmänna handlingar? Varför spelar det någon roll varifrån förtalande uppgifter hämtas? Allt som någonsin nedtecknats i allmänna och hos vissa myndigheter offentliga handlingar (vissa personutredningar i brottmål, alla beslut av Kriminalvården, domar etc.) bör inte finnas på Internet och spridas som en affärsverksamhet. Vad som gör ärendet påkallat ur allmän synpunkt är den exceptionella volymen av förtalande uppgifter, som dessutom sprids med ett vinstintresse. Det är alltså ur såväl allmän som principiell synpunkt påkallat att ta ställning till huruvida den här typen av, enligt vår mening, brottsliga näringsverksamhet är laglig. Uppenbarligen finns det ett starkt stöd bland många medborgare för att åtala Lexbase för det förmodade massförtalet; borde detta inte göra det mer påkallat från statsmaktens sida?
Vidare skriver Mattson:
Örebro tingsrätt vägrade, till skillnad från andra rätter, att lämna ut allmänna och offentliga handlingar till Lexbase i elektronisk form. Det tycker säkert många var bra, men jag ser agerandet av en enskild tingsrätt som ett trots mot de tydliga intentioner till öppenhet som offentlighetsprincipen stadgar.
Juridikfronten undrar då också: Varför skulle det utgöra ”trots” mot någonting alls, att vägra utlämning i elektronisk form? I brist på tvingande lag måste det stå varje myndighet fritt att lämna ut handlingar på det sätt som de anser mest ändamålsenligt och förenligt med myndighetens syn på integritet (vilket Domstolsverket även skriver). Att någon har rätt att få del av en handling innebär inte att personen har rätt att få del av en OCR-läsbar inskannad version av handlingen.
Juridikfronten tycker gott att tingsrätterna kunde ha anställt någon att sitta och skriva av domarna för hand, och lämna ut dem i avskrift, så skulle det åtminstone bromsa upp det massförtal som företas av Lexbase.