Idag har Expressens Thomas Mattsson bemött Juridikfronten i blogginlägget ”Lexbase, lagen och debatten”. Juridikfrontens tidigare debattinlägg kan läsas här. Juridikfronten vill här kommentera Mattssons kritik mot vad han menar utgör ”klassiska tankemissar” i föreningens resonemang. Vi vill varna läsarna för att inlägget kan framstå som alltför juridiskt-tekniskt.
Det första påstådda tankefelet består enligt Mattsson i att Juridikfronten omnämner Lexbase som en ”näringsverksamhet grundad på brott”, trots att ”Lexbase-männen … inte är dömda för något” och deras agerande ”inte nödvändigtvis” är kriminellt. Först och främst vet såväl vi som Mattsson att någonting kan vara sant utan att vara fastslaget i en lagakraftvunnen dom, även om det rör brott. Juridikfronten gör juridiska bedömningar hela tiden, och måste kunna hävda och försvara sin inställning att ett visst agerande utgör t.ex. hets mot folkgrupp eller förtal, även om ingen ännu har lagförts för agerandet. Att Lexbases ansvarige utgivare (ännu) inte är dömd för förtalsbrott, hindrar således inte Juridikfronten att göra bedömningen att publiceringar på Lexbase är olagliga, och bör inte heller hindra detta. Det finns åtskilliga goda skäl att anföra för att Lexbase innehåller olagliga publiceringar; se denna artikel. I vilket fall som helst är Lexbases verksamhet en ”näringsverksamhet grundad på [åtalade] brott”.
Det andra påstådda tankefelet är enligt Mattsson att Juridikfronten menat att det är mer påkallat från statsmaktens sida att åtala Lexbases ansvarige utgivare, eftersom det finns ”ett starkt stöd bland många medborgare” för åtal. Mattsson genmäler att JK ”naturligtvis inte [ska] åtala någon bara för att finns en stark opinion som önskar så” och att ”staten inte ska initiera rättsprocesser bara för att det finns ’ett starkt stöd bland många medborgare’”. Juridikfronten har emellertid inte påstått att några rättsprocesser ska initieras på grund av opinionen, utan endast att opinionen borde göra åtal för faktiska brott mer påkallade från Justitiekanslerns sida. Som framförts ovan är det föreningens uppfattning att starka skäl talar för att publiceringar på Lexbase är brottsliga som förtal. Som lagen är uppbyggd krävs det att allmänt åtal för förtal är ”påkallat från allmän synpunkt” (5 kap. 5 § brottsbalken). I lagmotiven anges att allmänt ”åtal bör ofta kunna anses påkallat från allmän synpunkt när det finns ett klart samhällsintresse i att brottet beivras. Ett sådant samhällsintresse kan föreligga om en brottstyp tar sig särskilt grova uttryck eller får en stor utbredning i samhället. Det kan t.ex. röra sig om ärekränkningsbrott som begås via internet eller på andra sätt som får en stor spridning bland allmänheten” (prop. 2013/14:47 s. 38). En uppgift om en levande person utgör i princip förtal om ”uppgiften är nedsättande enligt en allmänt rådande eller i samhället i dess helhet förhärskande uppfattning” (NJA 2003 s. 567). Även för att kunna bedöma om en publicering varit försvarlig behöver domstolen beakta vad som anses gångbart i samhället (se viss rättspraxis om intressekollisioner i SOU 1972:88, s 31 ff). Juridikfronten är därför av uppfattningen att det har stark relevans såväl för brottsfrågan som för åtalsfrågan, att det finns många människor som anser att den publicering Lexbase ägnar sig åt inte är okej. Juridiken kan inte tillämpas oberoende av samhällelig kontext – särskilt inte i förtalsmål – utan de värderingar som råder idag måste avgöra bestämmelsernas tillämpning (jfr RH 2002:40). Exempel på hur nya värderingar har påverkat rättstillämpningen är att spridande av s.k. hämndporr numera anses vara skäl för allmänt åtal, medan ”påståenden om att någon är otrogen, sprider lögner eller är promiskuös” enligt Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Stockholm ”knappast med automatik” ens kan anses brottsliga som förtal (se RättsPM 2014:2, s 19, 25, et passim).
Mattsson anser att det utgör ett tredje tankefel att Juridikfronten skriver att det måste ”stå varje myndighet fritt att lämna ut handlingar på det sätt som de anser mest ändamålsenligt och förenligt med myndighetens syn på integritet”. Mattsson framför att en domstol ska ”ju förhålla sig till gällande lag, inte agera självsvådligt [sic] ’i brist på tvingande lag’ bara för att domstolens företrädare tycker det ena eller det andra om nuvarande lagstiftning”. Juridikfronten håller med om att domstolar bara ska tillämpa gällande lag, oavsett vad de tycker om lagen, och Juridikfronten påstod ingenting annat. Idag lämnar lagen (främst aktuell grundlag, tryckfrihetsförordningen) stort spelrum åt myndigheterna att ”självsvåldigt” besluta rörande elektroniskt utlämnande. Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att ”en myndighet inte skyldig att i större utsträckning än vad som följer av lag lämna ut en upptagning för automatiserad behandling i annan form än utskrift” (RÅ 2008 not 72; se även kammarrättens i Stockholm beslut 2011-07-14 i mål nr. 1755-11). Den senaste statliga utredningen på området, ”Allmänna handlingar i elektronisk form – offentlighet och integritet” (SOU 2010:4) konstaterade att ”det befintliga regelverket till skydd för den personliga integriteten i samband med utlämnande av allmänna handlingar inte säkerställer en godtagbar skyddsnivå i fråga om intrång i enskildas personliga integritet vid införandet av en generell skyldighet i lag att lämna ut allmänna handlingar i elektronisk form”. Kommittén föreslog att det skulle införas en regel om att handlingar ska utlämnas elektroniskt ”om det inte är olämpligt”, och angav att lämplighetsbedömningen ”ska framförallt ta sikte på integritetsskyddsaspekter” (s. 15). ”Är det t.ex. fråga om massuttag kan det finnas skäl att närmare överväga lämpligheten av ett utlämnande i elektronisk form” skrev kommittén (s. 312). Det hade sedan tidigare konstaterats att ”elektroniska utlämnanden underlättar att uppgifter lämnas ut från den sfär där skydd för den personliga integriteten tillgodoses genom sökbegränsningar i registerförfattningar” (s. 228). Justitieombudsmannen har konstaterat att myndigheterna i varje enskilt fall får bedöma om handlingar bör skickas med e-post eller inte (se JO:s beslut 2013-08-28, dnr. 4171-2011, s 5 f; jfr JO 1994/95, s 63, om utlämnande via fax). Juridikfrontens ”tankefel” är följaktligen helt i enlighet med gällande rätt.
Som sista ”[t]ankefel på tankefel” tar Mattsson upp Juridikfrontens sarkastiska förslag om att ”tingsrätterna kunde ha anställt någon att sitta och skriva av domarna för hand, och lämna ut dem i avskrift, så skulle det åtminstone bromsa upp det massförtal som företas av Lexbase”. Mattsson påstår att Juridikfronten uppmanar ”till att en myndighet inte ska efterleva den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen” och noterar återigen att vi ännu inte vet om ”det som Lexbase gör är ’massförtal’”. Juridikfronten vidhåller att föreningen måste kunna benämna ett förfarande på det sätt som ter sig mest juridiskt rimligt – t.ex. förtal eller hets mot folkgrupp – även utan lagakraftvunnen dom i Högsta domstolen. Dessutom har Juridikfronten inte ”uppmanat” myndigheterna att underlåta att efterleva offentlighetsprincipen. Juridikfrontens ord anspelar på det faktum att envar har rätt att ”få avskrift eller kopia av [den allmänna] handlingen” (2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen), men inte har rätt att välja om handlingen ska lämnas ut i avskrift eller kopia; se Justitiekanslerns beslut 2004-09-28, dnr 1451-04-21. ”Tvärtom talar lagtextens ordalydelse med viss styrka för att myndigheten kan välja om den skall lämna ut en avskrift eller en kopia. När handlingen är i pappersform är det uppenbart att detta är den riktiga tolkningen” skriver Justitiekanslern i beslutet. Juridikfronten avsåg att det hade bromsat upp Lexbases verksamhet om Lexbaseföreträdarna istället för kopior av domar fått handskrivna avskrifter av domarna (givetvis lika fort som kopior) – avskrifter som de knappast hade publicerat på Internet och som inte hade varit OCR-läsbara. Detta var som sagt inte ett allvarligt menat förslag, utan en cynisk slutkläm.
Slutligen ska påpekas att Juridikfronten inte har förordat några nya lagar, utan förordar att utpekade personer väcker talan mot Lexbases ansvarige utgivare, och kanhända även mot staten. Några sådana mål pågår i dagsläget, och Juridikfronten avbidar utgången med spänning.