Som slutreplik till Behrang Kianzads slutreplik i ETC, kan Juridikfronten främst konstatera att vi sysslar med gällande rätt i Sverige idag och inte med förhållandena i de bästa av världar. Det hör inte till föreningens stadgade uppgifter att diskutera hur lagen om hets mot folkgrupp bör se ut.
Det vi konstaterat är bl.a. att det inte finns någon bestämmelse i svensk rätt som förbjuder rasistiska organisationer. Det fanns knappast några ”utrymmesskäl” för Kianzad att ”förenkla” verkligheten så att han i praktiken vilseledde ETC:s läsare på denna punkt. Den bestämmelse som finns i regeringsformen innebär att riksdagen har möjlighet, men inte skyldighet, att inskränka föreningsfriheten vad gäller organisationer som ägnar sig åt förföljelse av bl.a. etniska grupper. Riksdagen har många sådana möjligheter – t.ex. att inskränka utlänningars möjlighet att ta del av allmänna handlingar; se 14 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen (TF). Riksdagen har valt att inte inskränka föreningsfriheten vad gäller rasistiska organisationer, och då råder föreningsfrihet även för dessa. Det är alltså fortfarande oriktigt av Kianzad att påstå att ”[k]onsekvensen av skrivningen i Regeringsformen är nämligen att rasistiska organisationer skall vara förbjudna”. Det är inte Juridikfrontens uppgift att bedöma om svenska folkets främsta företrädare har brutit mot några folkrättsliga förpliktelser genom sina upprepade ställningstaganden i denna fråga. Den som vill få rasistiska organisationer förbjudna bör rimligen inrikta sig på de skäl som anförts mot kriminalisering, istället för att bara hänvisa till rasdiskrimineringskonventionen.
Mårten Schultz har varit i kontakt med Europarådets Michael Guett. Schultz skriver på Twitter att Guett skrivit att han inte ”kan hmf”. Det Guett har gjort är inte någon prövning av huruvida SD:s kampanj är olaglig enligt svensk rätt. Eftersom svenska domstolar ska vara helt oberoende av vad utländska tjänstemän tycker och skriver, kan Juridikfronten ändå inte se någon juridisk relevans i det som Guett påstås ha sagt.
Givetvis kan även t.ex. öknamn användas för att missakta en folkgrupp, och folkgruppens namn behöver inte nämnas för att ett utpekande ska vara straffbart. Exempelvis ansåg Svea hovrätt i RH 1991:20 att uttalanden om ”sionister” frammanade ”bilden av den särdeles lögnaktige juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften” (se denna artikel). Det måste emellertid framgå att en grupp som omfattas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp faktiskt pekas ut. Som Justitiekanslern (JK) och Mårten Schultz funnit, pekade SD:s kampanj, som gällde tiggeri som företeelse, inte ut någon särskild folkgrupp.
Att ”SD:s tidigare retorik och praktik” skulle vara ”tungt vägande omständigheter i bedömningen” av vilken folkgrupp som SD skulle ha pekat ut, kan vi inte se som förenligt med svensk lag. Enligt den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF ska den som tillämpar lagen ”alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.” Detta rimmar illa med att göra något slags subjektiv politisk analys av vad den som fällt ett yttrande har för tidigare ”retorik och praktik”. JK, som är exklusiv åklagare på TF:s och yttrandefrihetsgrundlagens område, brukar inte göra sådana överväganden, i vart fall inte i syfte att ”fälla” ett yttrande. Som exempel kan nämnas att Revolutionära Fronten hade satt upp klisterlappar med texten ”Trött på överklassen? RÅNA DEM!”. Justitiekanslern ansåg att det verkade röra sig om satir och inte om en allvarlig uppmaning till brott, och inledde inte förundersökning. Revolutionära Fronten uttalade sig med anledning av JK:s beslut och skrev att ”uppmaningen till rån av överklassen inte är att betrakta som satir”. JK skrev då: ”Vad som har uttalats vid sidan om ett tryckt yttrande kan dock inte tillmätas någon avgörande betydelse för tolkningen av yttrandet”, och någon förundersökning inleddes likväl inte (JK:s beslut 2009-09-01 och 2009-10-02, dnr. 5124-09-30). Vi kan alltså inte hålla med Kianzad om att det som han föreslår faktiskt är sådana ”tolkningar som jurister ägnar sig åt”.
Det som sagts av Europadomstolen, HD och nu av hovrätten i Malmö i Dan Park-fallet, är inte att Europakonventionen i sig kan användas för att förbjuda ett visst agerande. Det som sagts är att konventionen inte hindrar att sådana som Park fälls för hets mot folkgrupp, i och med att yttrandefriheten inte är utan inskränkningar. Fri- och rättigheterna enligt konventionen får enligt artikel 17 nämligen inte tolkas som en rätt att dessa utplåna fri- och rättigheter. För att någon ska kunna fällas för hets mot folkgrupp i Sverige krävs i vilket fall att alla rekvisit enligt svensk lag är uppfyllda. Europakonventionen kan inte användas direkt för att fälla någon till ansvar för kränkande uttalanden, utan uttalandena måste vara otillåtna enligt svensk rätt. Det ansåg uppenbarligen inte Justitiekanslern att SD-kampanjen mot tiggeri var, och JK är sista instans i denna fråga. Vill man hävda att JK gjort en felaktig bedömning i detta fall måste man anföra mer än att Europakonventionen inte hindrar – utan kanske rentav påbjuder – lagföring av hatpropaganda. Eftersom JK har beslutat i ärendet anser vi att saken är utagerad.
Slutligen kan det sägas att om en lag som denna inte tillämpas med försiktighet, är risken att vissa grupper betraktas som obefogat privilegierade, och därför utsätts för mer förakt (jfr SOU 1944:69, s 227). Lagen riskerar även att betraktas som alltför repressiv och politisk, och den riskerar i så fall att avskaffas. Uttalanden som bäst bemöts i en fri och öppen debatt ska inte leda till lagföring, och diskussionen om tiggeri och tiggare förs bäst utanför rättssalarna.